Arkitekten – mitt i spänningsfältet

27 maj Arkitekten – mitt i spänningsfältet

Staden måste alltid utvecklas och anpassas efter människors behov, men man måste vara medveten om att stadsbyggande är långsiktigt och av nödvändighet innebär det långa processer från idéskiss till färdig stadsdel. Om man gör det på fel sätt är risken att inte bara fysiska, materiella värden går förlorade, utan också kulturella och historiska värden.

Staden är vårt kollektiva minne. Det är vårt kulturella arv, och består av minnen från många generationer. Det är gatorna som våra förfäder har gått och åkt på, det är husen som farmor och farfar har bott i, det är butikerna som vi handlat i. Det är därför våra städer och byar är så oerhört viktiga. Staden är själva grunden till civilisationen och utvecklingen av oss som människor. Vi måste ta vara på erfarenheter hur vi byggde bra städer, inte fortsätta att experimentera med dem. Det är temat i den bok jag nyligen skrivit och som heter ”Koden för en bra stad – Haussmanns Paris”.

Kommunerna och de privata fastighetsbolagen och andra byggherrar har i mycket samma intressen i att vilja bygga, men ofta utifrån olika utgångspunkter och behov. Kommunerna vill utveckla sin stad och bygga bostäder till sina invånare och inflyttare, de privata vill bygga för att det är deras affärsidé och för att tjäna pengar till sina aktieägare. Det är inget konstigt med det – det är i grunden en sund drivkraft i ett bolag.

Men det innebär ibland att parterna har lite olika åsikter hur man ska bygga och var. Mitt i detta spänningsfält befinner sig arkitekten – en arkitekt som har uppdraget åt byggherren att rita huset och som försöker att göra bägge dessa intressen nöjda. Och dessutom sig själva. Så det är naturligtvis inte så märkligt om det uppstår problem på vägen.

Ett normalt byggnadsprojekt börjar ofta med en hög ambition såväl från arkitekten som för byggherren och kommunen. De så kallade projektutvecklarna hos bolagen har som mål att sälja in projektet hos kommunerna och ger ofta arkitekten relativt stora friheter att utveckla sina idéer. Detta såväl i markanvisningsfasen som i de tidiga skedena i detaljplaneprocessen. Förföriska 3D bilder tas fram, gärna med ett myller av människor på gatan och varmt gult lysande fönster
i skymningsljus. Bilderna visas för stadsbyggnadskontoren och efter en period är man överens om tagen. Många gånger har man under resan också höjt byggrätten. Denna process med framtagande av detaljplan tar ibland flera år. ”So long so good”. Bägge parter känner sig nöjda.

PRUTAR PÅ KVALITETEN

Men sedan, när planen är klar, händer något. De ”tunga grabbarna” (för det är oftast män i mogen ålder) kommer in på planen, antingen som projektledare hos byggherrarna eller genom att man har handlat upp en totalentreprenör som nu ska genomföra projektet till en viss kostnad. Och då börjar prutningarna på de kvaliteter som projektet hade med sig in denna fas. Så småningom dyker bygglovsritningar upp hos kommunen, ritningar som många gånger då skiljer sig markant från detaljplanens fina illustrationer och ambitioner.

Kommunerna har jobbat med framtagandet av detaljplanen under tiden utifrån det tidiga skedets ritningar. Dessutom har man ofta gjort så kallade gestaltningsprogram för att styra upp gestaltningen av husen i sitt sammanhang. En grundsten i stadsbyggandet är att husen i kvarteren och staden ta hänsyn till varandra och anpassa sig till varandra i såväl höjd som längd. Varje byggnad ska inte försöka skrika högst.

Dessa program är dock tyvärr ofta uddlösa dokument med en massa referensbilder utan formell status i bygglovhanteringen till skillnad mot vad planbestämmelser har.

Här uppstår ett problem som många kommuner säkert känner igen sig i. När man påtalar detta för byggherrarna säger de ofta att ”det absolut inte finns ekonomi i projektet om vi inte får göra si eller så”. Och med ”hot ”om att det inte skulle bli något backar kommunerna, efter ibland politiska påtryckningar. Byggnadernas arkitektoniska kvaliteter tas bort den ena efter den andra. Kvar blir ofta en standardprodukt som uppfyller byggbolagets färdiga detaljer och ritanvisningar. Arkitektens roll blir i detta skede marginaliserad till renritande och får i bästa fall ta beslut om vilket tegel man ska ha utav de tre alternativ som finns att välja mellan.

INTE TILL STADENS BÄSTA

De flesta arkitekter försöker kämpa för god arkitektur och kvalitet i stadsbyggandet. Många gånger kopplas dock de ursprungliga arkitekterna av i bygglovsskedet och ersätts av andra mer följsamma och billigare arkitekter och ingenjörer, som får rita färdigt byggnaden åt totalentreprenörer som får sina guldstjärnor på axlarna genom att pruta så mycket som möjligt inklusive kostnaden för arkitekten.

Detta är oftast till stor nackdel för projekten och är en varböld i vår svenska projekteringsprocess. Vem som står för projektet när det är färdigt är en svår fråga att svara på.

Oavsett vad vi tycker om den stora förflyttning av makten inom byggandet från det offentliga till det privata som skedde på 1990-talet så har effekten blivit att de privata bestämmer mer och mer i planprocessen. Utan dem inga hus, vilket gör
att de också kan påverka kommunerna på gott och ont. I en fri marknad så bygger man naturligtvis där det är som mest lönsamt det vill säga. i de mest attraktiva lägena. Tyvärr har marknaden i alltför hög grad också börjat bestämma över stadsrummet i stort och i de flesta fall har detta inte skett till stadens bästa. Ingen stor stad har blivit vacker av att låta fastighetsägarna ha full frihet. Jag säger inte att alla projekt är dåliga. Inom speciellt den penningstinna bostadrättssektorn i storstäderna har det gjorts en del projekt som hållit hela vägen ut. Men många gånger pratar vi då om det lyxsegment där kunderna är beredda att betala 120.000 kr/kvm. I många andra bostadsrätts projekt där man ändå har bra marginaler lyser den goda arkitekturen med sin frånvaro liksom i ett flertal hyresrättsprojekt.

Vi kan inte enbart belasta det privata näringslivet för detta, utan måste i stället se över hur det allmänna kan ställa rimliga krav som fördelar omvandlingstrycket på ett bättre sätt. Arkitekterna måste samtidigt skaffa sig bättre ekonomiska kunskaper för att skapa en god arkitektur som går att genomföra. Det allmännas ansvar för helheten när man bygger stad, måste förstärkas. Våra politiska beslutsfattare och stadsbyggnadskontor ska stå för den långsiktighet som är nödvändig när man bygger stad och inte falla för kortsiktiga bländverk. Förmodligen måste man skriva in i markanvisningsavtalen en del bindande texter om gestaltning för att säkerställa projekt- ens arkitektoniska nivå. Redan på Haussmanns tid i Paris (1853–70) gjorde man detta. Det är inte stolar eller andra bruksföremål vi sysslar med när vi bygger stad. Det är något mycket beständigt som ska leva i över flera århundranden
och generationer. Vi kan helt enkelt inte tillåta hus som inte på ett bra sätt bidrar till den helhet som bygger stad och vårt gemensamma minne inför framtiden. Hus och stora byggnader kan inte bli en konsumtionsvara med kortare och kortare livs- tider. Det är inte hållbart. Vi måste därför bygga på ett sätt som är långsiktigt förändringsbart samtidigt som att materialen håller. Det allmänna måste ställa krav på de som bygger att husen ska var långsiktigt hållbara och få bort kortsiktiga dåliga byggmaterial som plast, ihåliga utfackningsväggar och spån- skivor, samtidigt som man bidrar till något positivt i staden som helhet.

Ledorden ska fortfarande vara i enlighet med den romerske arkitekten Vitruvius ”Tio böcker om arkitektur” Skönhet – Beständighet – Nytta, men med tillägget att vi bygger för människor och mångfald.

Robert Lavelid oberoende arkitekt SAR/MSA