Hållbar mobilitet börjar i människors vardag

02 sep Hållbar mobilitet börjar i människors vardag

Hur bygger vi kommuner där människor kan leva hållbart – på riktigt? Frågan är större än teknik och elektrifiering. Hållbar mobilitet handlar om hur vi planerar, vilka resor vi möjliggör och vilka liv vi gör enkla att leva.

När vi talar om hållbara kommuner handlar diskussionen ofta om energi, byggnader och klimatmål. Men transportsystemet är minst lika avgörande. Den hållbara mobiliteten formar våra livsmiljöer, vår vardag och våra utsläpp. Den påverkar också hälsa, jämlikhet och livskvalitet.

Samtidigt är transporterna ett område där utvecklingen går långsamt. Trots elektrifiering och tekniska framsteg minskar inte utsläppen tillräckligt och vi fortsätter bygga vidare på ett system som i grunden utgår från bilen – även när ambitionerna är hållbara.

För att skapa hållbara kommuner behöver vi därför ställa en mer grundläggande fråga: Hur ser ett hållbart mobilitetssystem egentligen ut?

Tekniken räcker inte

Under lång tid har mycket av diskussionen fokuserat på teknik: biodrivmedel, elbilar och energieffektivisering. Det är viktiga delar av lösningen. Men forskningen visar tydligt att de inte räcker på egen hand.

Redan 2008 visade den statliga utredningen Fossilfrihet på väg att teknik kan stå för ungefär två tredjedelar av de utsläppsminskningar som krävs för att transportsektorn ska nå klimatmålen. Senare forskning (Berg Mårtensson m fl 2023) bekräftar samma storleksordning. En tredjedel måste komma från minskat transportarbete och ett transportsystem som gör hållbara val möjliga.

Det innebär att hållbar mobilitet inte bara handlar om vilka fordon vi använder, utan om hur mycket vi reser, varför vi reser och vilka färdmedel som är enklast att välja.

För kommuner betyder det att transporternas klimatfråga inte kan reduceras till laddinfrastruktur och elektrifierade fordonsflottor. Minst lika viktigt är hur samhällen planeras.

Vi reser olika – och det spelar roll

I debatten talar vi ofta om genomsnittliga resvanor. Men människor reser inte som medel. Resmönster varierar kraftigt mellan olika grupper, individer och livsfaser.

Forskning från Lunds universitet och Trivector Mobility, där människors resande följts över längre tid via resvaneapp, visar att majoriteten redan idag har relativt hållbart vardagligt resande. En majoritet kör bil betydligt under medelnivån och står för en mindre del av utsläppen.

Samtidigt finns en minoritet med hög bilanvändning som står för en oproportionerligt stor del av transporternas klimatpåverkan.

Studien visar att ungefär 36 procent av befolkningen står för omkring två tredjedelar av utsläppen från persontransporter (flyg exkluderat). Dessa grupper kör i genomsnitt tre gånger så långt som medel med bil och är mer bilberoende för sina resor.

Det betyder två saker.

För det första: omställningen handlar inte om att alla måste förändra allt. Många lever redan relativt hållbart – särskilt om fordonsflottan fortsätter att elektrifieras.

För det andra: samhällsplaneringen behöver fokusera på de strukturer som skapar högt bilberoende.

Vad kan vi lära av kvinnors resmönster?

En av de mest intressanta skillnaderna är de mellan mäns och kvinnors resande.

Kvinnor reser generellt mer hållbart än män genom att de framför allt använder bil mindre. Män gör däremot längre bilresor och står för betydligt större utsläpp från persontransporter.

Skillnaderna beror på förutsättningar, normer, vardagsliv i relation till hur samhället är organiserat. Skillnaderna är som störst där valfriheten av färdsätt är som störst.

När vi tillsammans med Lunds och Göteborgs universitet analyserat vad som skulle hända om transportsystemet byggde på kvinnors värderingar och resvanor blir resultaten tydliga: utsläppen från persontransporter skulle minska med omkring en tredjedel.

Men den kanske viktigaste lärdomen är inte könsskillnaden i sig, utan vad den säger om transportsystemet.

Kvinnors resmönster fungerar bättre i miljöer där det finns närhet, god kollektivtrafik och trygga gång- och cykelmiljöer.

Om vi planerar samhällen som gör det enkelt att resa som kvinnor redan gör i större utsträckning – då planerar vi samtidigt för ett mer hållbart transportsystem. Ett system med bättre och mer tillgänglig kollektivtrafik, trygga och attraktiva gång- och cykelmiljöer, kortare avstånd mellan vardagens målpunkter, minskad dominans för bilen och mindre ytor för parkering och trafik. Det är inte bara bra för klimatet. Det skapar framför allt bättre livsmiljöer.

Hållbar mobilitet är stadsbyggnad

Hållbar mobilitet kan inte lösas enbart inom transportsektorn. Frågorna är i grunden stadsbyggnadsfrågor.

När kommuner planerar externa handelsområden, gles exploatering eller stora trafikleder byggs ofta framtida bilberoende in i strukturen. När vi i stället planerar tätt, funktionsblandat och nära kollektivtrafik skapas förutsättningar för hållbara vardagsresor.

Här finns också en viktig insikt om så kallad inducerad trafik. Precis som mer väg leder till mer biltrafik fungerar investeringar i gång, cykel och kollektivtrafik. När hållbara alternativ blir attraktiva och prioriterade förändras människors resande över tid.

Köpenhamn och Amsterdam är tydliga exempel. Under flera decennier har dessa städer systematiskt prioriterat cykeltrafik, minskat bilens dominans och investerat i attraktiva stadsmiljöer. Resultatet är inte en snabb revolution, utan en långsiktig kulturförändring som gör att de steg för steg skiftat från bildominans till starka cykelstäder.

Det är viktigt att komma ihåg: mobilitetsomställning tar tid.

Planering handlar också om berättelser

Det räcker heller inte med fakta och tekniska analyser.

Hur vi pratar om framtiden påverkar människors förmåga att förändras. Om vi pratar om det som ska bort i stället för att beskriva de kvaliteter som vi vill skapa – bättre stadsliv, tryggare gator, renare luft och bättre hälsa – förändras perspektivet.

Människor behöver kunna föreställa sig en attraktiv hållbar framtid.

Det gäller också kommunala planer och strategier. Paketeringen spelar roll. Invånare accepterar sällan förändringar som upplevs försämra vardagen, men många är positiva till åtgärder som skapar bättre livsmiljöer.

Forskning visar dessutom att människor ofta efterfrågar andra kvaliteter än vad som syns i den offentliga debatten. Många vill ha mindre buller, tryggare trafikmiljöer och bättre närmiljö – även om bilen fortfarande används i vardagen.

Därför behöver hållbar mobilitet kommuniceras som något mer än klimatpolitik. Det handlar om vilken sorts samhällen vi vill leva i.

Ett hållbart transportsystem är möjligt

Det finns ibland en uppgivenhet i mobilitetsdebatten. Som om människor aldrig kommer att ändra beteenden och som om bilen alltid måste dominera.

Men historien visar motsatsen.

Våra transportsystem är resultatet av politiska beslut, ekonomiska prioriteringar och samhällsplanering. Det betyder också att de går att förändra.

För att lyckas behöver vi arbeta samtidigt på flera nivåer:

• Vi som resenärer behöver resa mer hållbart.
• Vi som planerare behöver planera mer hållbart.
• Och vi som beslutsfattare behöver fatta modiga och långsiktiga beslut.

Hållbara kommuner byggs genom att skapa samhällen där hållbara val är enkla, attraktiva och möjliga i människors vardag.

Det handlar ytterst om mer än transporter.

Det handlar om bättre mobilitet, bättre livsmiljöer och en bättre framtid.

Text: Lena Smidfelt Rosqvist, forskare och vd Trivector Mobility

Artikeln bygger på presentationen “Hållbar mobilitet idag och för framtiden” vid Stadsbyggnadsdagarna 2026 i Lund.