Lekplatserna blir allt färre i kommunerna

03 sep Lekplatserna blir allt färre i kommunerna

Barns rörelsefrihet riskerar att minska när kommunerna satsar på färre lekplatser, och de befintliga inte är så intressanta för lek som tidigare.

– Det har blivit dyrare att bygga och förvalta lekplatser sedan nya standarder för lekredskap infördes 1999, säger Märit Jansson, forskare på Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU.

År 2005 gjorde hon en första studie av hur kommunerna förvaltar lekplatser, publicerad som rapport 2008.

– Det saknades forskning inom området, så jag vände mig till ett 20-tal kommuner för att ta reda på hur det såg ut, berättar Märit Jansson. Det visade sig då pågå en minskning
av antalet lekplatser.

Nu har hon följt upp den studien och undersökt både antal lekplatser och dessutom tittat på deras kvalitet.

Vad kan stimulera barns lek och rörelse, vilka sociala aspekter finns det och är lekplatserna bra platser för möten? Det är frågor som rör viktiga kvaliteter hos lekmiljöer enligt forskningen.

– I det nya projektet har vi utvecklat ett analysverktyg för att undersöka vad lekplatser håller för kvalité. Vi har dessutom valt att följa upp antalet lekplatser som svenska kommuner förvaltar. Det vi kan se just nu är att antalet minskar, samt att kvalitén är oklar och kan variera mycket, säger hon. Det antal lekplatser som landets kommuner förvaltar är omkring 9 590.

– Vi har stött på olika varianter av förvaltning, kommunal, privat och en blandning av kommunal och privat förvaltning. Det finns en stor komplexitet i det hela, som vi inte har kartlagt. Vi vet inte hur lekplatserna är fördelade eller vilka andra lekmiljöer som barn kan ha tillgång till, förklarar Märit Jansson. Förvaltningen av lekplatser kan ibland ligga någon annanstans – som hos en bostadsrättsförening eller samfällighet. Det finns exempel på kommuner som överlåtit förvaltningen till byföreningar eller vägföreningar, eller tagit tillbaka förvaltningen.

– Våra studier tyder på att antalet kommunala lekplatser minskar kraftigt, men vi saknar klara siffror på det, eftersom det saknas heltäckande uppgifter och vår beräkning hösten 2022 är den första i sitt slag, uppger Märit Jansson. Vi har nu undersökt landets alla kommuner.

Det vi kan jämföra med bakåt är studierna av 20 kommuner från 2005. Det finns också studier från de norrländska kom- munerna, 2001 och 2014, hur många lekplatser som fanns då, samt om de var tillgänglighetsanpassade.

– Den generella trenden är att kommunerna förvaltar ett färre antal lekplatser. I Norrland tycks antalet gått ner med cirka 50 procent sedan 2001 och bland 20 kommuner i övriga landet med ungefär 30 procent sedan 2005. Men 2005 uppgav flera kommuner att de redan hade minskat antalet lekplatser – en utveckling som pågått i minst 25 år.

Vad kan minskningen bero på?

– Flera kommuner menar att det är svårt att behålla och förvalta lekplatser. Kostnaden för verksamheten har stigit kraftigt på grund av ett större fokus på säkerhet enligt europeisk och svensk standard. Allmänheten ställer andra krav än tidigare, så kommunerna har svårt att leva upp till alla förväntningar. Det finns inga normer för hur många lekplatser en kommun ska erbjuda utan det är upp till politikerna. Boverket har uppmärksammat att utemiljöerna för barn minskat – men har avgränsat sig till att främst arbeta med
den lekyta som finns på skolgårdar.

Finns det andra skäl än ekonomi och regler som styr den här utvecklingen?

– Tidigare fanns det regler om att nya bostadsområden skulle ha tillgång till lekmiljöer. Innan plan- och bygglagen infördes 1987 fanns det normer för närhet till lekplatser – så kallade preferensnormer. Efter att reglerna togs bort och den skärpta säkerhetsstandarden infördes 1999 har utvecklingen av antalet lekplatser blivit negativ.

Att standarden skärptes just efter lågkonjunkturen på 1990-talet, då många lekplatser var i dåligt skick, kan ha bidragit till att vissa lekplatser och lekredskap tagits bort.

– Många kommuner har hamnat i kläm mellan vad forskningen säger om barns behov av lekmiljöer med natur – och kraven på att följa säkerhetsstandarden med fokus på lekredskap och fallunderlag. Lekredskapen måste hålla en viss standard, som kan vara både kostsam och svår att nå och ofta kräva samarbete med lekredskapstillverkare, förklarar Märit Jansson.

Av de 9 590 kommunalt förvaltade lekplatserna har 28 specialstuderats av kommuner samt av SLU, genom att prova analysverktyget för lekmiljöers kvalitet.

– Det vi kan se är att förutsättningarna är väldigt olika. Även om bara några få lekplatser har undersökts, ser vi att kvaliteten varierar mycket. En bra lekmiljö har ofta platsspecifika kvaliteter, med varierad terräng, olika zoner eller platser och en god placering. Metoderna för hur lekplatser utvecklas och förvaltas, där barn kan delta, spelar också roll, säger Märit Jansson.

Analysen handlar mest om själva lekmiljön och dess egenskaper – platsen, kvalitén och påverkbarheten. I enlighet med forskningen undersöks förekomst av bland annat löst material och varierad topografi, men också inkludering, mötes-
platser och tillgänglighet, möjlighet till omvärldsförståelse genom ekosystemtjänster och förändring över tid, samt karaktär (hur varierad den är) och rumslighet.

– Många nya lekplatser är påkostade, men har inte den variation som krävs för att främja lek. Att vi nu går mot färre platser, mer påkostade, fast med mindre lekvärde, har i förlängningen med säkerhetsstandarden att göra.

Det finns en stor oro för barns lekmiljö, vilket är knepigt eftersom lek utomhus verkligen är något som främjar barns hälsa.

– Många är rädda för att barnen kan skada sig, men unga människor behöver också utmaningar för att utvecklas. Forskning visar att den brist på riskhantering som barn utsätts för idag, där många inte ens har möjlighet att klättra i träd eller hoppa på och mellan stenar, kan hämma deras utveckling.

Fast det finns kommuner som arbetar kreativt med problemet, enligt Märit Jansson.

Örebro satsar stort på naturbaserade lekmiljöer. Den som är fast i säkerhetstänkandet kan dock ha svårt att acceptera ett sådant projekt. Allt som rör barns lekmiljöer idag är genomsyrat av sådana normer..

Finns det kommuner som samarbetar med barn för att utveckla lekmiljön?

– Jönköping, Varberg och Eskilstuna är exempel på det – de har genomfört olika samarbeten med barn kring utvecklingen av lokala lekplatser. Vi behöver både barnets perspektiv och de vuxnas barnperspektiv för att få till bra miljöer. En nygammal lösning är bygglekplatsen där barnen själva konstruerar sina lekmiljöer. Det förutsätter att det finns anställda personer som kan vägleda och hjälpa till på olika sätt. Konceptet är populärt i framförallt Japan – där finns bygglekplatser i flera städer – men även i Österrike, Storbritannien, Schweiz och USA.

Örebro kommun tänker nytt och satsar på lekytor i naturlig miljö – så kallade lekotoper – som ger bra lekvärden och dessutom ekosystemtjänster.

– Att skapa lekmiljöer med höga lekvärden är viktigt. Det kan handla om lekmiljöer för hjul-lek, platser för fantasi- och rollekar, eller konstruktionslek med lösa material för att bygga kojor och liknande, förklarar Mimmi Beckman, planerare på parkenheten i Örebro kommun.

Den utforskande och sensoriska leken kan vara att känna och smaka på vatten, följa spännande stigar eller möta olika djur, samt experiment med olika saker. En väl utvecklad lek förutsätter miljöer som kan erbjuda många olika saker.

– Vi har antagit nya riktlinjer för lekplatser, tagit fram mål, samt vilken funktion miljöerna bör ha, berättar Mimmi Beckman.

Ett viktigt mål är att platsen främjar barns hälsa och utveckling. Om man tar del av den forskning som finns inom området, så spelar miljön en viktig roll.

– Lek är barns viktigaste verktyg för att förstå hur världen fungerar, och i samspel med andra anpassa sig, förhandla och komma överens. Det är en viktig träning av social förmåga, impulskontroll och känsloreglering, menar Mimmi Beckman.
Barnkonventionen som blev svensk lag 2020 är en viktig ram för arbetet.

– Vi fokuserar på en rad artiklar – att se till barnens bästa, deras rätt att bli hörda och få påverka, samt barns rätt till lek, säger Mimmi Beckman.

Idéerna har kommit från alla möjliga håll, forskning och litteratur, samt studieresor till Berlin, Köpenhamn, London och Malmö.

– Den viktigaste inspirationskällan är dock våra egna observationer av hur barn leker i olika miljöer, i samarbete med olika kompetenser – forskare inom SLU, experter på gröna miljöer som Peter Korn, landskapsarkitekter som Urbio, olika konstnärer, snickare, projektledare och pedagoger.

Hur har idéerna tagits emot av politiker och kommuninvånare?

– Mest positivt. Vi fick kommunens kvalitetspris förra året, så vårt arbete har uppmärksammats. Vissa förvaltningar har bättre förståelse än andra. Men arbetssätten behöver förändras, vilket är en utmaning för alla. Att göra annorlunda är alltid krångligt i början.

Är det ekonomiskt fördelaktigt att bygga lekytor på det här sättet?

– Det finns inget superenkelt svar på det. Vi får dock mycket för pengarna, med kompetenta experter och en stram prioritering av resurserna. Allt beror på vad du bygger, vem som bygger och hur du gör. Miljöerna skapas på plats, med material från olika håll – återbruk, naturmaterial och köpta material.

Tar ni tillvara på barns önskemål om lekmiljön?

– I flera projekt har vi utforskat hur barnen kan vara medskapare i våra parker. Då har vi anlitat konstnärer som processledare för barngrupperna under ett halvår eller ett år, för att arbeta med barnen, deras idéer och iscensätta projekten.

Hässleholms kommun är intresserade av lekotoper, istället för prefabricerade lekredskap. Målet att behålla kontakten med naturen, såsom gammal åkermark där det kan vara lämpligt att ha en naturlig lekyta.

– Undersökningar pekar på att barn utvecklas bättre i en mer naturnära miljö, exempelvis stockar och stenar som det går att balansera och hoppa på. Rollekar är viktiga, som och att leka affär med naturmaterial, kottar och stenar, förklarar Christer Söderling, Park- och skogsförvaltare i Hässleholms kommun.

Planen är ett område utan prefabricerade lekredskap, vilket gör att lekytan inte behöver besiktigas med jämna mellanrum till en stor kostnad.

– Med den erfarenhet jag har så bör det bli betydligt billigare med ett naturligt lekområde, en plats för lek med naturliga material. Vi kommer att följa upp platsen kontinuerligt när vi tömmer papperskorgarna var fjortonde dag, uppger Christer Söderling.

Hur mycket beräknas projektet kosta?

– En vanlig lekplats med prefabricerade redskap kostar minst 2 miljoner kronor plus underhåll, kontinuerlig besiktning och tillsyn som tar en till två timmar var fjortonde dag. Det område vi planerar för är på 600 kvadratmeter och ska innehålla hoppstenar, pinnar, stockar, en kuperad och slingrig grusgång, försänkning med regnvatten, samt en tillgänglighetsanpassad brygga – där man kan sitta och pyssla eller ha rollekar. De naturmaterial som finns på platsen får ligga kvar så att barnen kan bygga kojor och liknande. Vi ska plantera bärbuskar och fruktträd och de träd som finns får stå kvar. Ett litet lekhus, en lekstuga kommer att byggas.

Christer Söderling har en gedigen erfarenhet av besiktning av lekplatser och vet vilka regler som gäller för säkerheten.

– Det är viktigt att få bort de tråkiga prefabricerade lekplatserna med mycket plast, stål och betong. Många traditionella lekplatser vandaliseras och mer varma och mjuka material som trä har därför försvunnit.

I lekotopen kommer det att finnas en skylt med beskrivning och förklaring till varför kommunen satsar på sådana här lekplatser.

Text: Ylva Berlin, frilansjournalist