Dagvattenfrågan tar allt större plats

18 apr Dagvattenfrågan tar allt större plats

Att dagvattenfrågan tar allt större plats i planprocessen är knappast någon nyhet och fullt förståeligt när konsekvenserna av ett förändrat klimat nu blir alltmer tydliga. Att reda ut vad rådande lagstiftning säger, hur ansvaret mellan olika aktörer ska fördelas och vad som egentligen bör regleras i detaljplanen tar helt enkelt tid och kan trötta ut även de mest garvade planhandläggare. En känsla av frustration kan lätt smyga sig in när kraven är höga samtidigt som de tillgängliga redskapen ibland kan kännas otillräckliga.

Kommunen ska vid planläggning och andra PBL-ärenden visa att miljökvalitetsnormerna följs och att möjligheterna för recipienten att nå en bättre statusklass inte äventyras. Kommunen måste också säkra upp plats för de anläggningar som kommunen enligt lagen om allmänna vattentjänster (LAV) ansvarar för samt eventuella skyddsåtgärder för att undvika översvämning och påverkan på närliggande bebyggelse.

För att kunna göra detta måste kommunen på något sätt kunna styra både föroreningshalt och flödesmängd för det dagvatten som avleds från planområdet. Av både lagtext och rättsfall (till exempel MÖD 2013:20 och MÖD 2013:14) går det dock att dra slutsatsen att det varken är möjligt att reglera dagvattnets renhetsgrad eller flödesmängd som en konkret gränsvärdesbestämmelse i detaljplanen. Det är inte heller möjligt att skjuta upp dagvattenfrågan till bygglovet eller enbart hänvisa till olika slags överenskommelser i exploaterings- eller markanvisningsavtal. Regleringen av dagvattnets hantering behöver alltså göras i detaljplanen, men kan bara göras indirekt med hjälp av den verktygslåda av planbestämmelser som finns till hands i dagsläget.

Första steget i planprocessen är att avgöra om planområdet omfattas av verksamhetsområde för dagvatten eller inte. Om detaljplanen ligger inom verksamhetsområde för dagvatten har kommunen i form av VA-huvudman enligt LAV ett omfattande ansvar att omhänderta dagvatten från fastigheter. De lösningar som behöver anordnas för att VA-huvudmannen ska uppfylla sitt ansvar behöver ligga på antingen allmän platsmark (i de fall de kan vara en naturlig del av park- natur- eller gatumark) eller kvartersmark för allmänt ändamål (i de fall anläggningarna inte bör vara allmänt tillgängliga). Det är inte möjligt att reser- vera mark på enskilda fastigheter för de allmänna anläggningar som kommunen enligt LAV har skyldighet att anordna.

Kommunen har däremot rätt att lösa in mark som enligt detaljplanen ska användas för en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för. Rätten till inlösen är villkorslös och gäller såväl under som efter genomförandetiden. Dagvattenanläggningar som till exempel dagvattendammar, dagvattenmagasin etcetera kan förläggas på allmän platsmark. Men kommunen får även lösa in kvartersmark som enligt en detaljplan ska användas för allmänt ändamål, om det inte ändå kan anses säkerställt att marken kan användas för det allmänna ändamålet. Inom begreppet kvartersmark för allmänt ändamål ryms en rad skiftande verksamheter som till exempel tekniska anläggningar, i det här fallet dagvattenanläggningar. All verksamhet som har ett offentligt organ som huvudman, det vill säga stat, landsting eller kommun, inkluderas i uttrycket.

BYGGLOV KAN VILLKORAS

För att säkra upp åtgärder som motverkar problem vid skyfall och översvämning kan kommunen även i detaljplanen villkora att exempelvis ett avskärande dike eller annan åtgärd måste finnas på plats innan bygglov eller startbesked ges, även om åtgärden måste genomföras på privat tomtmark. Det är också möjligt att reservera mark på enskilda fastigheter för att möjliggöra för exempelvis svackdike eller infiltrationsyta för dagvatten, men bara om anläggningen/åtgärden är tänkt för att lösa ett behov på den egna tomten. Anläggningen måste också avgränsas som en geografisk yta i plankartan, vilket i vissa fall begränsar planens flexibilitet och påverkar byggrätten.

Det är bara de åtgärder som går att motivera utifrån ett skydds- och säkerhetsperspektiv som kan villkoras i plankartan. Övriga åtgärder på enskilda fastigheter kan kommunen idag möjliggöra, men inte tvinga fram. Kommunens skyldighet att bevaka miljökvalitetsnormerna skulle här underlättas om det förutom skydds- och säkerhetsåtgärder även var möjligt att villkora fram de renande anläggningar och åtgärder som krävs för att skydda recipienten från ytterligare föroreningsbelastning.

Kommunen kan i detaljplanen också bestämma i vilken omfattning och på vilket sätt enskilda fastigheter får bebyggas och hur byggnader får utformas. Det är exempelvis möjligt att införa bestämmelser om att källare inte får anordnas eller bestämma lägsta nivå för färdigt golv i syfte att undvika skador vid en eventuell översvämning.

Det är också möjligt att införa bestämmelser om markytans höjd och lutning, i viken omfattning marken ska vara genom- släpplig och var det ska finnas vegetation. I detaljplanen är det också möjligt att ange bestämmelser om hur fastigheterna ska styckas av eller vilken storlek de ska ha så att de blir tillräckligt stora och lämpligt utformade för att kunna omhänderta dagvatten. I de fall planområdet ligger utanför verksamhetsområde för dagvatten faller ansvaret på de berörda fastighetsägarna och det är både möjligt och lämpligt att reservera ytor för gemensamhetsanläggningar i detaljplanen.

VISS REGLERING KAN SKE INDIREKT

Det finns också några bestämmelser som skulle vara väldigt användbara men som idag inte är fullt ut möjliga att använda
i dagvattenreglerande syfte. Det är till exempel möjligt att föreskriva ett visst takmaterial av gestaltningsskäl, men det finns inget uttalat stöd i vare sig lagtext eller förarbeten att göra det i syfte att fördröja och/eller rena dagvatten. Gröna tak är alltså inte helt enkelt att tvinga fram via planbestämmelser, även om det är en utmärkt lösning för att omhänderta mindre regnmängder och avlasta dagvattensystemet nedströms. På samma sätt finns inte heller något uttalat stöd för att reglera byggnadsmaterial i syfte att undvika att föroreningar från exempelvis koppar- eller aluminiumhaltiga tak sprids. Däremot är det möjligt att indirekt undvika det genom att bestämma val av tak- och fasadmaterial som inte är giftiga.

Även om regleringen måste ske indirekt har kommunen alltså relativt goda möjligheter att fastställa de åtgärder som måste till för att undvika skyfall och för att skapa plats för de lösningar som kommunen enligt LAV ansvarar för att anlägga. Det är dock svårare att tvinga fram dagvattenåtgärder på privat mark, även om det är möjligt om det rör sig om en skyddsåtgärd. Detta är inte optimalt eftersom många små åtgärder nära källan (även om de inte är perfekta) har stor effekt för helheten.

Glädjande nog har regeringen nyligen beslutat om att tillsätta utredningen ”Vattenfrågor vid planläggning och byggande”. Frågan om hur miljökvalitetsnormer ska få genomslag vid prövning enlig PBL och vilka verktyg kommunerna har för att hantera dagvatten på ett hållbart sätt i planprocessen ska utredas och nödvändiga författningsförslag ska föreslås. Dessutom ska Naturvårdsverket ta fram en nationell vägledning för dagvattenhantering under 2022 som också kommer ge en välbehövlig riktning för både kommuner och andra aktörer. För oss planhandläggare låter allt detta som ljuv musik för trötta öron. Utredningen ska presenteras i juni 2023 – till dess får vi helt enkelt försöka mota frustrationen i grind och använda de verktyg som trots allt finns till förfogande.

Text: Johanna Westgard, planarkitekt Östersunds kommun